Jag brukade tänka att den här bloggen skulle vara ett ställe dit man kunde komma för att läsa smarta grejer om så kallad kommunikation. Att jag skulle ösa ur mig inlägg, få en massa engagerade läsare, bli gästtyckare på Resumé och hela baletten. Nu när jag kollar tillbaka så har jag kanske skrivit tre-fyra hyfsade inlägg. Och vad värre är: jag skriver alldeles för sällan.
Därför blir det här mitt sista blogginlägg på den här sidan. Tack alla läsare. Ses.
Jag presenterar stolt: min idé till en Kalle Anka-serie!
(Idén funkar tyvärr bara i Danmark; Kalle Anka heter som bekant Anders And i Danmark. Detta är en förutsättning för min idé och Kalle kommer hädanefter heta Anders.)
Anders får reda på att det finns något som heter doktorand, och att dessa får doktorandlön. Detta tycker Anders låter väldigt intressant, eftersom han heter And i efternamn. Om Anders blir läkare skulle han ju plötsligt kunna kalla sig Doktor And. Och, resonerar han, om jag är Doktor And så borde jag ju få Doktor And-lön. (Ungefär som om undertecknad skulle få Mikael Carlsson-lön. Ett slags medborgarlön kan man säga.)
Anders ringer till Andebys Universitet för att ta reda på några grejer. Stämmer det att man får Doktor And-lön om man är Doktor And? Ja det stämmer, svarar Andebys Universitet. Hur länge får man Doktor And-lön? Under hela perioden man är doktorand, svarar Andebys Universitet. Perfekt tänker Anders, om jag tar läkarlicens så kommer jag ju vara Doktor And resten av livet!
Så Anders börjar läsa till läkare på Andebys Universitet. Nu visar det sig vara lättare sagt än gjort, med Anders dåliga läshuvud och disciplin. Han somnar på föreläsningar och kuggar tentor. Rip, Rap och Rup (Knattarna) råder honom att äta frukt och motionera. Pyttsan säger Anders. Han går till Georg Gearløs (Uppfinnarjocke) och frågar om han har någon uppfinning som kan hjälpa honom att fuska sig igenom läkarlinjen. Absolut inte svarar Georg, det vore osjysst.
Kvack kvack, vad ska Anders göra? Som en desperat åtgärd tar han med sig en fusklapp till omtentan. Naturligtvis blir han avslöjad och utkastad från Andebys Universitet. Alla mina planer på att bli Doktor And gick åt skogen, muttrar Anders på väg från tentan. Men så får han syn på en hundralapp liggandes på gatan. Han plockar upp den och utbrister glatt ”Jag fick ingen Doktor And-lön, men åtminstone And-lön”.
Sen kommer Joakim von And och kräver att Anders betalar tillbaka hela det studielån som han så generöst gick med på att ge Anders. Plus 59% ränta. Hundralappen duger bra till att börja med, tak skal du have.
SLUT.
Reklam är ofta påträngande. Det är störigt. Man bör försöka undvika att vara påträngande. Om man nu ändå måste vara påträngande så kan man försöka göra påträngandet så smärtfritt som möjligt för den som drabbas av det. Men det verkar inte alla ha fattat.
Jag vågar knappt gå in på Myspace, tack vare match.com-bannern som möter mig. En tjej stirrar på mig, skrattar, spionerar på mig. Försvinn ur min dator, obehagliga människa!
Vad skrattar hon åt? Har jag snor i näsan eller vadå?
Vill jag ha någon som tittar på mig så väljer jag det själv. Alla Facebookanvändare som påstår sig vara rädda för Apolivatjejen (över hundratusen!) – här har ni en riktigt läskig människa att förfasas över.
DN:s sommarföljetång Reklamcupen är ett rätt kul påfund. Jag har inte hunnit eller orkat engagera mig i det något vidare (det är ju sommar!), men jag har en stilla undran. Hur tänkte juryn när dessa två bidrag ställdes mot varandra:
”Maila och surfa trådlöst på våra flyg med start i höst” står det över Norweigian-loggan.
… och det högra bidraget vann? Volts annons för Norwegian är ett skolexempel på hur en bra copylösning ser ut. Igelkotten är väl gullig men mot bantningspiller och penisförstoringar 10 000 meter över havet har den inte en chans.
Om ni undrar varför jag är så inaktiv med mitt bloggande så är det för att det är sommar. Jag har tagit semester. Kan rekommendera det.
Man upphör aldrig att förvånas över Göteborgs Stads dumhet. Från och med 1 juli ska man, efter önskemål från bland andra Företagarföreningen Avenyn, förbjuda gatumusik. Det anses vara en sanitär olägenhet. Jo, det är sant. Underlaget till beslutet finns att läsa här.
På bloggen Gatumusik är inget brott! organiseras motståndet. Skriv under. Om jag fortfarande hade bott i Göteborg så hade jag gått ner till Avenyn och spelat en truddelutt när lagen träder i kraft (på onsdag!) men nu bor jag i Stockholm. Får ta det vid senare tillfälle alltså.
Jag är ganska säker på att meningen med internet är sånt här:
”Garfield Minus Garfield is a site dedicated to removing Garfield from the Garfield comic strips in order to reveal the existential angst of a certain young Mr. Jon Arbuckle. It is a journey deep into the mind of an isolated young everyman as he fights a losing battle against loneliness and depression in a quiet American suburb.”
PANG! Där drabbade den mig. Den Stora Moraliska Reklamarångesten. Utan att avslöja för mycket så sitter jag just nu med en kampanj där man kan vinna en massa flygresor. Flygresor som man annars inte skulle gjort. Summa: en massa onödiga koldioxidutsläpp.
Jag fattar ju att dessa plan inte lyfter enbart för att vinnaren sitter ombord på dom. Jag fattar också att det lyfter sanslöst många flygplan varje dag och att en handfull hit eller dit inte gör så stor skillnad. Vidare fattar jag att jag inte ensam kan rädda världen genom att välja bort det här jobbet.
Men Den Stora Moraliska Reklamarångesten tar inte hänsyn till sånt. Den slår till utan förvarning. Plötsligt sitter den stackars reklamaren där med yrsel och susningar i skallen. Detta var första gången den drabbade mig. Vi lär ses igen.
Se även: Mattias Åkerberg – Dagens konsumenter kan göra oss maktlösa.
Hur ska man säga för att vara nere med kidsen? Nätet? Webben (uttalas vebben)? Internet? Eller, som jag hörde någon säga, intäärnet (med betoning på ää)?
